Vissa besvär slipper man aldrig undan. Kvinnor som lever tillräckligt länge hamnar oundvikligen i klimakteriet. Jag vet inte om det är rättvist. Med mäns och kvinnors olika faser och åkommor alltså. Förmodligen inte. Jag vet heller inte vad man ska säga om den saken. Livet är inte rättvist, den saken har jag fått lära mig från tidig ålder. Som den där gången då… Nej, jag kan fortfarande inte prata om det efter alla dess år. Är det inte det märkligt? Hela händelsen var ju trots allt inte så hemsk, men den har ändå på något sätt dröjt sig kvar i mitt medvetande och dyker ibland upp bara så där. Plötsligt och utan pardon. Även fast hela frågan tillsynes borde vara borta nu så slår det här till hårt. Jag kommer trots allt ihåg hela händelsen som om det var igår. Kanske har den gömt sig i mitt undermedvetna och samlat på sig lager efter lager av motstridiga känslor genom åren och växt till sig. Jag får gå i terapi eller något.